Dags att återta kontakten med cybervärlden

Det har varit skolstart i mitt liv och varje år är det en chock för både kropp och själ att börja arbeta igen. Det är intensivt att vara lärare och särskilt när allt drar igång. Det är så viktigt också att vara på topp för får man en bra start på läsåret har man igen det hela året. Jag har under mina år som lärare haft det både jobbigt och kämpigt vilket gör att skolstarter är lite extra pirriga för mig. Den stora chocken i år är att allt går som en dans - nästan. Jag insåg idag att jag har ett lugn och en säkerhet över mig både som person och i min yrkesroll. Det är stort för mig - jättestort att vila i att jag är bra på det jag gör. Jag är omtyckt av både elever och kollegor och jag känner ju att jag gör ett bra jobb. Det har jag givetvis känt förut med men nu vilar jag mer i det och känner att jag har en grund att stå på. Jag har den där efterlängtade erfarenheten att ösa ur och kan nu fila på detaljer när det gäller arbetsområden osv. Tidigare var det ett famlande bland böcker och papper där jag lite panikartat fick ihop något som funkade.

Svårt att få tankarna och känslorna på pränt särskilt som jag inte brukar göra det så här. För bara några månader sen tänkte jag att jag måste byta jobb på sikt men idag så bara kändes det som att jag ska stanna flera år och bara njuta över detta nya tillstånd.

Jag har scrappat fast det varit mycket. Jag fick ett DT - paket av Jane med papper och bokstavsstickers från Cloud 9. De gör läckra papper med embossade detaljer. Jag har klippt ut härliga blommor från ett stort papper med många embossade blommor.

Jag började med layouten med sonen och hans fröken. Det fotot är jag så glad över för det visar så mycket känslor. Jag har lyckats rädda det med photoshop genom att skära bort massa skräp, skärpt till den och vinjetterat. Jag har fått lite poff i färgerna också. Benjamin är så glad i sin fröken och tycker så mycket om att gå i skolan vilket syns på fotot.

Den andra layoten blev den med texten Hemma på vår gata. Jag höll på med den här jättelänge och flyttade blommor hit och dit. När den var klar insåg jag att jag skulle gjort något helt annat med dessa papper men då var det försent. SUCK!!!

Den sista bara blev och det var fotot som liksom ropade på att bli scrappat. Det låg och skräpade i bokhyllan för att det hade ramlat ur ett kuvert med foton vi fått av någon. Det är taget på Miriams barnvälsignelse och kvaliteen är inte den bästa varken kameramässigt eller framkallningen. Men jag gillar det och nu blev det fint tack vara de fina papperen.